Jag sjunger på sista versen

När livet är som jävligast känns det ibland som om man verkligen sjunger på sista versen, fast jag hoppas ändå att det är en bit kvar dit. Men skulle det ändå vara så att det är fallet, då är jag jävligt glad att Thomas Haglund var med och spelade fiol när den här låten kom på platta. Jag tror att Alf sitter där i sin himmel och ler en smula. Det är för övrigt tack vare Haglund som halva solot består av vissling från mig. Han sa att det lät äkta och snyggt, men jag tror det var för att han skulle få glänsa lite extra själv...

Du kanske tror det här är början på nåt nytt
Men jag står här med minnen av tider som flytt
Skadeskjuten, sårad svårt i livets strid
Och alltför vilsen och på glid

Visst har livet varit både upp och ner
Men trots det står jag rak i ryggen som du ser
Men någonstans i livets race försvann mitt hopp
Och jag kom sist i varje lopp

Jag tror jag sjunger på sista versen
Har inte ens kvar nån refräng
Så skål och tack, nu töms den sista bärsen
För en förr så glad gamäng
Alla vägar lär ju nå sitt slut, till slut
Och när nu sångens sista toner klingat ut
Finns blott en sak kvar att klara av, det är
Det möte som har bokats utav Sankte Per

I livet borde jag väl valt en annan väg
Men allt som oftast styrde ödet mina steg
Liksom nu, jag var på väg nån annanstans
När jag såg dina ögons glans

Och om du skulle följa med mig hem ikväll
Glöm då inte vad jag sagt så är du snäll
Jag är ingen klippa att hålla i hand
När åskan drar in över land

Jag tror jag sjunger på sista versen…





Text & Musik: Garry Nilsson